Vandringen startar på havsnivån och ska på några kilometer upp till drygt 400 meters höjd.
Det visar sig att hotellet har en ’shuttle, en liten buss, som skjutsar de första 100 meterna uppför, där asfalten korsar vandingsleden. Den går bara en gång i timmen så vi rafsar ihop våra grejer och hinner precis med 7:30 turen.
Väl uppe på 400 meter är utsikten förstås strålande.
Efter nån mil gör vi en avstickare på ’James Vogel-track’, känt för sina Bellbirds. Tyvär varken ser eller hör vi dem. Däremot njuter vi av den speciella black-bech(svartbjörk?)-skogen vi går igenom. Den för oss till Mistletoe Bay.
Där är det nån slags friluftsdag, massor med barn som seglar, paddlar och springer runt i skogen.
Coola lamadjur.
Leden går nu genom mer brukade områden. Bl a ett fält träd, någon slags fura med 1 m diameter och endast 60 årsringar(jämnårig och avverkad!!!).
Vi kommer fram till slutstationen utan att regnet har startat och väntande båt som skjutsar vandrare tillbaka till Picton.
Motellrum – intenet fugerar om man ställer datorn i fönstret.
En kul vandring, välordnad, men utan fungerande dricksvaten. På ledbeskrivningarna står det att det finns vatten ungeför var 5:te km men vid vaje tappställe står det att vattnet ska kokas innan det dricks. Så man måste bära med sig eget vatten hela leden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar