lördag 3 mars 2012

20120303 Såhär är det egentligen

Man lär sig mycket är man är ute och reser

Nya Zeeländarna är ett mycket renligt folk. Trots att det är ont on papperskorgar speciellt vid parkeringsplatser och naturreservat ser man mycket lite skräp slängt  på offentliga platser. Svenskar är jämförelsevis mycket mindre rädda om den offentliga miljön.
Nya Zealändaren vill inte förrätta sina naturbehov i det fria. Det är därför gott om offentliga toaletter. Dessa är välskötta, utan klotter och rikligt förekommande. T ex finns det många automatiska toaletter, som den vid Djurgårdsfärjan i Stockholm. Dock är de alltid gratis att använda här. Detta kan hänga ihop med deras önskan att källsortera och kompostera. Detta skulle kunna tillämpas även i mer civiliserade kulturer, som den svenska. Se illustration 1.

Illustration 1

Man är även noga med att hundarnas avföring ska tas till vara. Det är vanligt förekommande med  utdelning av hundbajspåsar och hundbajspåstunnor. Se illustration 2.

Illustration 2
Nya Zeeländaren är inte så tekniskt begåvade vilket visar sig att det ofta händer att de inte kan ta sig ut ur de automatiska toaletterna. Bl a inträffade det i Picton 27 feb . Detta är ett problem för deras larmtjänst då de inlåsta brukar ringa dit för att få hjälp att ta sig ut.
Eftersom mycket av marken är frånhänd naturbefolkningen med tvivelaktiga metoder vaktar man sin mark noggrant. Det är förbjudet att gå ut i naturen utom på särskilt ordnade stigar och med markägarens tillstånd. Detta egendomshävdande kamofleras som en önskan att inte avvika från det naturliga. Detta tar sig ibland löjliga uttryck, t ex ska alla ensilagebalar vara gröna, vita får ej förekomma. Se illustration 3.
Illustration 3

Som bilförare är Nyazeeländaren oberäknelig och aggressiv. Han kör alltid på fel sida av vägen, lägger sig nära framförvarande bil och använder signalhornet mot dem som följer hastighetsreglerna.  De målar sig gärna med peermanent färg i ansiktet för att skrämmas. Denna aggressivitet framgår också av gutturala  nationalsång Hakka som här följer i originalspråk och översättning. I namnet hakka  kan man spåra deras släktskap med finnarna. Det berömda finska kompaniet Hakkapeliterna som utmärkte sig under 30-åriga kriget  (hakkapelle betyder hugg in nu pojkar) utmärkte ig också för sin aggresivitet.
Kamate Kamate. Ka ora. Ka ora. Tenei te tangata puhuruhuru. Nana nei i tiki mai. Iwakawahiti te ra. Upane upane. Whiti te ra.
It is death. It is death. It is life it is life. This is the hairy person who caused the sun to shine. Abreast.  Keep abreast. The rank. Hold fast. Into the sun that shines.
Hakkan skrevs av maorihövdningen Te Rauparaha som bodde på ön Kapiti, se illustration 4-5.
Illustration 4

Illustration 5

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej, en intressant språk- och historielektion,fast hakkapellita betyder väl hackspett på finska?
Vi skrev ett inlägg i går, men det hamnade av nån anledning på fel dag, 20120228. Läs där, hälsningar BochC

Anonym sa...

Underbart att få ta del av era analyser av kulturskillnaderna. Ni få komma hem och lära oss om miljöhänsyn. Kan man få en liknande reflektion kring mat och människor?
Kram å

Bo Stenhammar sa...

Intressant med kopplingen till hackspett - det finns ett samband. Såhär skriver svensk uppslagsbok om Hakkapeliter:
Hakkapeli’ter
Hakkapeli’ter (av fi.hakaa päälle,”hugg in”), benämning på de finska ryttarna i den svenska armén under 30-åriga kriget, vilkas stridsrop det var. Det genom etfslags rusthållssystem uttagna finska rytteriet var förhållandevis starkare än det svenska, och soldatmatetrialet var utmärkt. H. utgjorde också det mest kända exemplet på framgången för Gustav TT Adolfs under de polska krigen utbildade kavalleritaktik. Under de tyska fälttågen visade h. stor offensivanda i förening med outtröttlig seghet, och deras kraftiga chocker med blanka vapen med blott obetydlig cldförberedelse gjorde dem i hög grad fruktade av alla motståndare. Av Gustav II Adolf och Baner användes de ofta som stöttrupp. Deras namn har kommit att symbolisera det bästa i den finska soldattraditionen. — Litt.: J. O. Hannula, “H. och karoliner”(1941).G.l.bg.

Bo Stenhammar sa...

Matkommentarer kommer!